Den 18 november var jag i Berlin och såg OMD (Orchestral Manoeuvres In The Dark).
Det var första gången jag såg dom live någonsin, och ändå har de funnits sedan 1978. Men vad gör man när de endast har spelat i Sverige en gång tidigare. Tror dom spelade 1982 i Stockholm, men då var man ju inte gammal nog.
Visst, jag såg dom förvisso i Lund 1993, men det var inte riktigt OMD då det bara var Andy kvar. Resten av bandet lämnade OMD 1988 och OMD har varit lite av en one-man-show fram till 2007 då man återförenades.
2010 släppte man ett nytt album för första gången sedan 1986.
Även om OMD var husgudarna den kvällen så var den stora överraskningen ett band från Brighton som heter Mirrors. De spelar melodiös synthpop…lite av ett mellanting mellan tidiga OMD, Kraftwerk och Joy Division. Skönt musik var det och jag köpte direkt deras turné-CD. Ja jag tillhör dom som köper skivor och vill ha dom i fysiskt format. Digitala filer i all ära men inget går upp mot att hålla skivan i handen. Sedan kan man ju inte förneka att bandet hade en väldigt cool och skön stil. Kostymklädda stela bakom sina synthar och pads, förutom sångaren som hade ett högst märkligt sätt att röra sig på. Såg ut som han hade spasmatiska anfall lite då och då. Men han hade kul och det hade vi med!
En annan galen dansare är ju Andy. Inga hämningar alls och hoppar runt på scen som en speedad hamster…och han vet om att han är galen och bryr sig inte!! När Maid of Orleans körde igång så visste vi alla vad som komma skulle. Andy i sitt esse!
Hela konserten var fantastisk och man bjöd på hits varvat med den senaste plattan. En del glada överraskningar kom i form av Bunker Soldiers och She’s Leaving.
