Tidigare ett makalöst allsångsnummer som avslutade flera av deras konserter under 80-talet. Har fortfarande en underbar melodi. Och det är väl det som är viktigast egentligen. Texten är politiskt laddad som det mesta från Construction Time Again. Nu upphörde den banala lekfulla synthpopen och de började blanda in politiska budskap i låtarna. Man hade upptäckt en ny leksak och började sampla och leka med ljud hej vilt.Man blev genast mörkare. Kanske försökte man framstå som mer seriösa och få bort stämpeln som ännu ett blip-bloppande synthpopband.
“The turning point of a career
In Korea being insincere”
Vad man menade med dessa rader är väl ett mysterium. Rimmade gjorde det i alla fall!!
54 Blasphemous Rumours
Martin Gore har lyckats få flera av Depeche’s låtar bannlysta av BBC. Det här är en av dom.
“I don’t want to start
Any blasphemous rumours
But I think that God’s
Got a sick sense of humour
And when I die
I expect to find Him laughing”
För hur kan man utan tvivel tro på en gud som låter en 16-åring först försöka ta sitt liv för att vid 18 års ålder hitta Jesus och då bli påkörd och tvingas ligga i en respirator resten av sitt liv.
53 I Sometimes Wish I Was Dead
Blip-Blop när det är som bäst. En låt som av någon anledning inte finns med på USA utgåvan av deras album. Singeln Dreaming of me togs med istället.Varför?? När det finns Big Muff…
Sweetest Perfection är en helt underbar låt från en lika perfekt platta. Violator ÄR perfektion. Där finns inget fel någon av låtarna.
Route 66 är en minst lika bra låt som dess a-sida. Och när den spelades live 3 oktober 1990, Valbyhallen, Köpenhamn då var min lycka gjord!
Pimpf…tidernas bästa konsertintro…Ingen har lyckats bygga upp förväntningar på en konsert så bra som Depeche Mode gjorde under Concert for the masses. Alla som inte var där utan fick försöka få tag i känslan genom filmen 101 kan bara hålla med. Pimpf som intro är uppbyggd likt Bolero. Avslutar med ett mäktigt Crescendo som får publiken till jubla i samma ögonblick som Behind The Wheel kickar loss. Tyvärr fick jag inte tag på biljetter (vilket än idag gör att jag känner vemod), men har lärt mig konserten utantill och kan trots att jag inte var där uppleva känslan. Alla konserter måste mäta sig med den.
Med The Dead Of Night avslutar vi Exciter eran. Detta är den klart bästa låten från den plattan. Det var även öppningslåten på Exciterturnén. En riktig spark i arslet som verkligen kickstartade konserten. En konsert som tyvärr därefter gick över till att bli seg i mittpartiet.
Jag har sällan sett Dave Gahan så full av liv som han var i öppningen av konserten. Han njöt av publikens jubel och det syntes att han var tillbaka och det med besked!
Mer än hälften av listan har passerats och vi befinner oss klart på den övre halvan. Först nu berör vi albumet ”Violator”, Depeche Modes mästerverk när det gäller album. Det är så nära perfektion det går att komma när det gäller låtval och komposition. Jag har inte lyckats hitta några fel ännu. Jag säger inte att alla låtar är singelval, men det är inte heller det som avgör om låten är bra eller dålig. Inte hos mig i alla fall. Policy Of Truth är långt ifrån en dålig låt. Den har trots allt lyckats passera 90 låtar.
Den råkar bara vara den låt på Violator som är minst bra. Till saken hör ju dessutom att videon är inget vidare.
But Not Tonight är en riktigt bra b-sida som förtjänar ett bättre öde än att medverka till soundtracket till filmen “Modern Girls“.
65. World Full Of Nothing
Den andra låten på listan från Black Celebration. Det sägen en hel del om den plattan. Det var en tid då Depeche Mode hade uppnått sin topp. De spelade inte på några större arenor som nu, men är det egentligen ett bevis för att dom är bra? Hur väl dom fyller arenor världen över? Knappast. World Full Of Nothing är en stämningsfull enkel ballad. Men i all sin enkelhet är den fortfarande originell.
Ett ämne som diskuteras mycket på jobbet just nu är rökningens vara eller icke-vara. Det diskuteras att arbetsgivaren vill förbjuda rökning. Visst det ligger väl en poäng i det. Rökning är ohälsosamt. Det är skadligt för den som röker. Av hälsoskäl skulle man kunna motivera ett förbud. Men då bör man vara konsekvent och angripa allt det som kan tänkas vara skadligt. Fetma är en av vår tids största samhällsproblem. Kakor, godis och överdrivet fet mat borde då också förbjudas. Till slut så äter vi bara fiberrika knäckebröd utan pålägg. Möjligtvis kan vi tillåta oss yoghurt och grönt te. Men rökning skadar andra än rökaren själv. Så är ju inte fallet med fetma. Fetma drabbar ju enbart den som är överviktig. Ingen annan tar direkt skada av det. Problemet med rökning är just det att även icke-rökare drabbas. Den passiva rökningen är ett stort problem och ingen skall behöva bli utsatt för det. Och just därför har man förbjudit rökning i offentliga lokaler. Och det tycker jag är bra.
Men vad vill man uppnå med ett rökförbud? Att man som rökare inte skall stjäla arbetstid? Om man som rökare röker 10 cigaretter om dagen och det tar 5 minuter var gång så tar man 50 minuter av sin arbetstid till det. 50 minuter som skulle kunna använts till jobb. Om man nu resonerar på detta viset förstås. Du skall stämpla ut i så fall och då blir ju frågan varför man tar upp hälsoskälet? För vad jag gör på min fritid skall inte arbetsgivaren lägga sig i.
Skall man dra det till sin spets så borde man ju stämpla ut var gång man befattar sig med sådant som inte hör till arbetet. Varje gång du snackar skit med dina kollegor, när du får ett privat samtal, när du tänker icke jobbrelaterade tankar…då ska du stämpla ut!
Det verkar som om vi enbart mäter tid och inte vad som verkligen presterats den tid du har varit på din arbetsplats. För att komma åt detta får man ha man ett system som tillåter övervakning av arbetstagaren så att man ser var gång denne inte gör det som den skall göra. Vill vi ha ett sådant klimat på vår arbetsplats? Ett klimat där arbetsgivaren tillåts övervaka sina anställda. Där man inte litar på sin personal utan utgår ifrån att varje arbetstagare fuskar. Men det ligger ju i tiden när övervakning av medborgarna är på gång. Jag hoppas verkligen vi inser vart vi är på väg och backar bandet ett par varv. Övervakning är av ondo var den än sker.
Är det ett självändamål att våran s k “glesbygd” skall leva? Är det inte vad själva ordet glesbygd just betyder att det är glest mellan livstecken. Vill inte människor bo i vissa delar av landet så blir det automatiskt en glesbygd. Är det verkligen rimligt att förvänta sig samma nivå av service och affärsutbud i det vi kallar glesbygd? Är det inte priset man får betala för att bo just lite närmre naturen. Man hör ju inte stadsbor klaga över att de också vill ha samma avskildhet som ute på landet.
Vill man ha ett stort urval av affärer, nöjen, uteliv, och övriga bekvämligheter som hör till stadsmiljön, ja då väljer man att bosätta sig i staden. Har man andra prioriteringar såsom att man vill bo nära naturen (och nu pratar jag inte om parker eller mindre grönområden som städer naturligtvis skall ha), avskildhet så får man göra avkall på annat. Detsamma gäller ju de som tycker att det är för mycket oväsen i det område där dom bor precis intill stortorget i storstan eller vid en livligt trafikerad huvudled. Det skulle man kanske tänkt på innan man flyttade dit?
Man kan inte begära att få allt.
Låt människor bo var de själva vill och då också ta konsekvenserna av sina val. Serviceföretag väljer att etablera sig där det finns behov av deras service. Finns det inte det så skall man ju inte tvinga dom etablera sig bara för att det råkar finnas någon individ som själv valt att bo där.
